Funktionshinder och universell design
Vi föds med olika personliga förutsättningar och växer upp i olika miljöer. Vi blir därför alla olika, helt unika personer. Men vi är ändå alldeles lika i det avseendet att vi har samma mänskliga behov. Kroppsliga behov för vår överlevnad och hälsa och sociala och psykologiska behov som gör livet värt att leva.
I början av vårt liv är vi helt beroende av hjälp av andra för att tillgodose våra behov. Mognad och pedagogiskt stöd ger oss efterhand allt större möjligheter att på egen hand utföra de aktiviteter som krävs för vår behovstillfredsställelse. Autonomi, att själv ha kontroll över sin situation, är ett av våra grundläggande behov som träder fram under tidiga år.
För att tillfredsställa detta behov, liksom de flesta andra, ställs krav på vår förmåga att utföra olika aktiviteter med hjälp av våra personliga resurser i form av sinnesfunktioner, motorik och kognitiva funktioner.
Dessa krav kan i vissa situationer vara utformade på ett sådant sätt att en del personer får stora svårigheter, eller helt saknar förmåga att motsvara dem. Personen möter då hinder i sina möjligheter att tillfredsställa sina behov. Något som vi kallar funktionshinder om det uppkommer till följd av en persons nedsatta funktionsförmåga.
Funktionshinder kan också åskådliggöras som ett glapp mellan miljöns krav och personens förmåga.
Funktionshinder kan alltså i princip minskas eller elimineras på två olika sätt: antingen genom att att tillföra ökade resurser eller att minska miljöns krav. Den nedre respektive övre pilen visar riktningen för minskningen av glappet mellan krav och förmåga.
Att se funktionshinder på detta sätt där miljöfaktorer får en framträdande roll har inte alltid varit en självklarhet. Fram till mitten av förra århundradet var den helt förhärskande synen att funktionsnedsättning enbart var en individuellt tillstånd jämfört med en kronisk sjukdom.
Man använde dock inte ordet patient, utan bytte ut det mot ”invalid” eller ”vanför”. Det var ett område för medicinska experter.
Under 1960-talet kom en reaktion mot detta och en antihandikapp-rörelse uppstod där man lade fokus på samhällets roll som skapare av handikapp/funktionshinder genom sin alltför snäva ram av ”normalitet”. I stället för en individinriktad välfärdspolitik ville man se en samhällspolitisk utveckling ”som befriar olikheter”. Även om detta budskap i sin mest radikala form inte mottogs positivt av alla handikapporganisationer kom det att ge grunden till dagens synsätt: Ett handikapp eller ett funktionshinder är något som uppkommer i personens samspel med miljön.
Ytterligare steg bort från det individcentrerade, medicinska synsättet och mot samhällsinsatser av mer generell art kan spåras idag. Vi har fått en Myndighet för delaktighet med uppgift att skapa ett samhälle utan hinder för delaktighet. En handikapporganisation, DHR agerar numera under namnet Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder.
Universell design är ett begrepp som blir alltmer använt som uttryck för en strävan att göra samhället tillgängligt för alla utan behov individuella särlösningar.
Det är givetvis ett i hög grad eftersträvansvärt mål att samhällets tjänster, produkter och miljöer är lättillgängliga för alla. Och att vi på så sätt skulle slippa använda begreppen funktionshinder och funktionsnedsättning
Men hur når man dit? Och är individbaserade lösningar alltid något som vi bör undvika?
När man diskuterar universell design bör man vara med medveten om skillnaden mellan form och innehåll. Designen av en tjänst, produkt eller miljö handlar om dess form, det yttre utformning. Gränssnittet mot innehållet, om man vill använda en teknisk term. Och här ges helt klart utrymme för tillämpning av principer som ökar tillgängligheten till viktiga områden för många fler. Men är det det realistiskt att tänka sig att man på detta sätt kan hitta utformningar som passa alla utan individuella anpassningar?
Som jag ser det är det möjligheten att själv skapa ett personligt gränssnitt utifrån sina individuella resurser som kommer att bli den strategi som på det mest effektiva och jämlika sätt leder mot ett samhälle för alla. Som en för många nödvändig förutsättning för att kunna tillgodogöra sig generella åtgärder skapade av samhälleliga eller kommersiella aktörer.
Och här ger den tekniska utvecklingen närmast obegränsade möjligheter till utformning av hjälpmedel som inte bara ger ökad tillgång till en tjänst, en produkt eller en annan aspekt av miljön. Utan även på olika sätt kan anpassa dess innehåll till användarens behov.
Ett tekniskt hjälpmedel kan ses som en anordning som minskar krav på användarens personliga resurser på ett visst område i en viss situation. Utifrån en analys av användarens resurser i relation till de krav som ställs i den specifika situationen identifieras problemområdet.
Hjälpmedlet utformas därefter för att utföra den operation som personen har problem med. Och fungerar därmed som en reduktion eller eliminering av miljöns krav. Och på sätt överbryggas det glapp mellan krav och förmåga som föreligger i en av funktionerna på bilden.
Det kan exempelvis röra sig om krav på förmåga att röra sina armar i en matsituation eller göra en räkneoperation vid tidshantering.
Idag har telefonens, plattans eller datorns skärm för allt fler blivit gränssnittet mot omvärlden. Och detta ger en solid grund för att utveckla databaserade personliga gränssnitt mot allt fler av samhällets och miljöns funktioner.
Universell design kommer därför att bli en tvåstegsprocess där standardisering får en nyckelfunktion. Tjänster och produkter utformas på ett sådant sätt att de stödjer funktionen som länk till individuellt anpassade användargränssnitt.
När det exempelvis gäller samhällsinformation innebär det att tillgänglighet inte som nu blir en funktion av hur myndigheters hemsidor utformas. I stället blir användaren direkt delaktig i utformningen av sitt eget gränssnitt via sitt personliga hjälpmedel och direkttillgång till myndighetens offentliga databas. I stället för, eller som komplement, till designade hemsidor kommer framtidens webbplatser ha ett standardiserat gränssnitt mot användarnas individuella gränssnitt.
Här ges ett exempel från en tillämpning av denna teknik där data hämtas från flera webbplatser och för tidsangivelse för personer med utvecklingsstörning enligt kvartursprincipen.
En ökad personlig tillämpning av teknikens möjligheter är en nyckelfunktion för att närma sig ett jämlikt samhälle för alla. Och därmed ge begreppet delaktighet ett mer konkret och meningsfullt innehåll.
Men för teknikanvändning i denna form är välfärdsteknik ingen passande beteckning. Den för tanken mot ett ovanifrån riktat stöd till behövande grupp.. Här handlar det om frigörande teknik utifrån personliga, individuella behov..
För att ett samhälle för alla skall bli en verklighet krävs även en öppenhet för mångfald. Att man ser det som naturligt att människor använder olika strategier för att förverkliga sina mål utifrån sina förutsättningar. Och att hjälpmedelsanvändning därmed också blir något som man inte försöker dölja. Utan tvärtom något man kan vara stolt över. Men en tid kanske det fortfarande kan finnas plats för en devis av detta slag:
Var stolt över ditt hjälpmedel!
Det visar att du tagit kontroll över miljön