Goda levnadsvillkor?

Med ordet funktionsnedsättning menar vi idag en livslång begränsning i funktionsförmåga på något eller några områden. En sjukdom, eller hög ålder kan även ge begränsningar i funktionsförmåga, men dessa tillstånd är i regel tidsmässigt begränsade.

När LSS-lagen kom som ett stöd för personer med en funktionsnedsättning togs denna skillnad i tidsperspektiv som motivering till att man som mål för insatserna förutom ”att leva som andra” även skrev ”goda levnadsvillkor”. Detta som en markering att det handlade om rätten att ställa högre krav på insatsernas kvalitet än vad som gäller för socialtjänsten där man anger ”skäliga levnadsvillkor” som mål och där det i regel handlar om tidsbegränsade insatser.. .

Landets kommuner har skyldighet att se till att de kommunmedborgare som omfattas av LSS-lagen får sin rättigheter tillgodosedda.

Den som söker en insats gör det utifrån sin bedömning att den behövs för möjligheten att ha ett gott liv. En begäran om en insats kan avslås om kommunen  anser att den ej står i överensstämmelse med lagens formulering och dess intentioner.

Det är den sökandes värdering av sina personliga livsvillkor som är utgångspunkten för ansökan om en insats. Självklart är det detta som skall vara utgångspunkten och fokus när en kommun eller domstol bedömer rätten till insatsen. Och argumentationen skall givetvis föras inom denna ram.

Men det det vi ser idag är en helt annan användning av begreppet ”goda levnadsvillkor”.

Istället för att sätta begreppet i relation till kvaliteten i den specifika situation som en ansökan om en insats handlar om, har det i många kommuner förvandlats till odefinierat kvantitativt mått. Man anlägger ett ovanifrånperspektiv och gör en egen godtycklig bedömning av personens totala livskvalitet. Vanligen utmynnar det hela  i att man avslår ansökan med motivering att personen har tillräckligt goda levnadsvillkor utan den sökta insatsen.

Att använda ”goda levnadsvillkor” på detta sätt står på intet sätt i samklang med LSS och dess intentioner. Men det tycks vara en medveten strategi som allt fler kommuners använder sig av när man inte kan eller vill argumentera kring den specifika insats som en en ansökan avser. Genom denna strategi för man frågan till ett område där det inte finns möjligheter till ett sakligt meningsutbyte. Hur argumenterar man för eller emot uttalandet att ”NN har goda levnadsvillkor utan den begärda insatsen”?

Det är, utifrån LSS-lagens intentioner, en självklarhet att en person som ansöker om en lagstadgad rättighet skall bemötas med respekt och att  den livssituation som insatsen handlar om skall sättas in i sitt sammanhang och värderas utifrån sakliga grunder och den sökandes perspektiv.

Ett avslag kan därför inte anses sakligt grundat om det enbart motiveras av att den sökande har goda levnadsvillkor utan den sökta insatsen.

Om inget annat argument framförs bör detta tolkas som uttryck för att insatsen är befogad enligt gällande lagstiftning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *